i morse ville jag inte vakna. det vill jag iofs aldrig på morgonen. eller, jag vill ju vakna nångång, men inte just 5.40 när klockan ringer. och sen ringer igen ute i köket…
anywho, inatt hade jag en dröm. en såndär dröm. och den var bra. men fy satan i gatan vad sur jag blev när jag upptäckte att det var just bara en dröm. och på nåt sätt kändes det ett litet tag helt naturligt att han skulle ha drömt samma sak. på nåt surrealistiskt sätt. för jag var ju inte ensam i min dröm, det var definitivt en tvåsamhet, och då måste man ju vara två…. eller?
nu, såhär i dagsljus, ter sig ju saken lite annorlunda. lite … grådaskigare if you will. men jag får ändå lite pirr i magen när jag tänker tillbaka på min dröm. och pirr i magen är ju inte fy skam för en onsdag.
