I had a dream…

i morse ville jag inte vakna. det vill jag iofs aldrig på morgonen. eller, jag vill ju vakna nångång, men inte just 5.40 när klockan ringer. och sen ringer igen ute i köket…

anywho, inatt hade jag en dröm. en såndär dröm. och den var bra. men fy satan i gatan vad sur jag blev när jag upptäckte att det var just bara en dröm. och på nåt sätt kändes det ett litet tag helt naturligt att han skulle ha drömt samma sak. på nåt surrealistiskt sätt. för jag var ju inte ensam i min dröm, det var definitivt en tvåsamhet, och då måste man ju vara två…. eller?

nu, såhär i dagsljus, ter sig ju saken lite annorlunda. lite … grådaskigare if you will. men jag får ändå lite pirr i magen när jag tänker tillbaka på min dröm. och pirr i magen är ju  inte fy skam för en onsdag.

solen i ögonen

jag ser en fantastisk soluppgång varje morgon när jag kör till jobbet. tyvärr ser jag då inte alltid vägen, men jag brukar höfta lite. det är en ganska fin start på dagen faktiskt.

annars har det ju knappast blivit roligare att pendla. och det här med att samåka är inte en sån dans på rosor som man kan tro. det är ju fin-fint att inte behöva köra alla dagar utan bara åka med ibland, men det här med att kallprata i över en timme halv sju på morgonen… eller när man är trött och bara vill hem. de flesta tycker jag är konstig när jag försöker förklara det här, det är många som bara ser pengarna man kan tjäna, men det är lätt att säga när man kan cykla 10 min till jobbet… fick lite stöd av T i den här frågan, så jag tänker hålla fast vid min ståndpunkt och bara låta trevliga, lättsamma personer åka med … eller nåt.

back in business

jamen då tar vi och kickar igång en ny vecka på gamla stället!

men jag trivs oförskämt bra måste jag säga, gillar ju de allra flesta grymt bra här, förutom en ny kollega – but that’s a whole other story…

dock är det ju så att jag bara är ”vikarie”, vilket har sina för- och nackdelar… dels är det ju skönt att inte vara stenseriös hela tiden, men jag vet ju inte hur länge jag får va här. hon ringde dessutom i lördags, hon som jag vikarierar för, som är ”sjukskriven”… men jag svarade inte. hallå! inte moget. men va fan. antingen säger hon ”hej, hur går det?” eller så säger hon ”hej, hur går det, jag kommer tillbaka 1e oktober, hurra för mig!”

jag vill veta, men vågade inte svara. jag var alldeles för upptagen med att ha en superhärlig svennebanan-lördag, ju.

Hello world!

något nytt. eller ganska mycket nytt, men det behövs.

jag har landat igen i Malmö och det känns hur bra som helst. många pusselbitar kvar att hitta och lägga rätt, och jag känner att det är en bra början med en spillrans ny blogg. som att vända blad kan man säga, om man vill vara pretentiös då. men det kommer jag försöka hålla mig ifrån.